De flesta italienska föreningar föddes strax efter andra världskrigets slut. En existerade innan dess och hette Sai ”Società assistenziale italiana”.
Varför ”assistenziale”? Därför att de första italienare som fanns i Sverige före kriget hade inga lagstadgade pensioner: en gemensam kassa skulle hjälpa de italienare som inte hade en statlig pension att ”överleva”. Allmän pension för alla medborgare infördes så sent som på 50-talet.
Italienare i Sverige behövde träffas för att kunna prata italienska ( deras kunskaper i svenska var bristfälliga: på den tiden brydde sig ingen svensk myndighet om att undervisa invandrare i svenska språket ) och givetvis för att känna tillhörighet med sina landsmän.
Med andra ord existerade italienska föreningar bara för italienare! På 80-talet började andra generationens italienare att kräva en annan typ av föreningar; många unga italienare kunde svenska bättre än italienska. Deras vänner var ofta svenskar och lika ofta var deras mammor svenska!
Detta fick några av oss att börja tänka på ett helt annat sätt: låt oss ha en förening som är öppen för alla men som skall tillhöra la FAIS ( Federazione Associazioni italiane in Svezia) för att understryka vår solidaritet med de övriga italienska föreningarna. Vi skall inte ha en lokal som kostar pengar! Vi skall istället ha möten ( 4 gånger på våren och 4 gånger på hösten ) med aktuella frågor om Italien och om italiensk kultur. Vad skall föreningen heta? Vi ville att även svenskar med intresse för Italien skulle få vara med. Vi ville bygga en bro mellan våra två länder. Ja, varför inte kalla föreningen helt enkelt ”Il Ponte”. Och så blev det. Och ”Il Ponte ” har nu funnits i 20 år!
Och det skall vi fira under hösten 2013!
Tack till alla dem som trodde på idéen! Och tack till: Stefano Meregalli (den av oss som kämpade mest för att idéen skulle förverkligas), Monica Nanni, Carlo Felicetti och till alla som ha fortsatt att arbeta för att ”Il Ponte” fortfarande existerar som vår nuvarande ordförande Massimo Apolloni.
